Det tycks inte längre vara många filmer som håller hög kvalité och speciellt inte då det kommer till kategorin vi alla grabbar gillar, romantik. Men denna film håller kvalité. Hög sådan.

Det är väldigt konstigt att bara Michelle Williams fick en Oscarnominering för denna film. Alla som medverkar gör nämligen ett väldigt bra jobb. Alla karaktärer känns äkta och varenda känsla som förmedlas känns igen från det verkliga livet. Det känns verkligen som man är med i denna film. Och det är mycket som känns.

Denna film visar den kalla och hårda sanningen om hur det är att falla för någon och sedan bli av med känslorna. Hur man kan gå från att ha en stor förälskelse till att sedan kämpa för ett jobbigt och tragiskt familjeliv ingen vill ha.

Paret Dean och Cindy bor med sin dotter i ett hus som liknar en gammal sommarstuga. Det är stökigt och båda ser väldigt trötta ut. De har halvdana jobb, tycks vara väldigt omotiverade och när stämningen försöks liva upp så slutar det oftast i bråk.

Filmen utspelar sig i då- och nutid och innehåller väldigt snygga scener och den känns i överlag väldigt speciell. Det är ingen typisk romantisk film där det finns en hake, ett problem eller en fantastisk scen där man brister ut i tårar på grund av att allt är så fantastiskt. I denna film fängslas man istället av hur äkta allt är och känns. Det är realistiskt och man sköljs med i den starka känslovågen. Detta är av mitt tycke den bästa filmen inom denna skröpliga kategori.

Betyg:

Nej, för inte heller detta album gör någon besviken. Blandningen av folkrock och instrumental perfektion gör detta till ett musikäventyr utöver det vanliga. Precis som på förra albumet tar stämsången överhand redan under första låten och sedan tar den egentligen aldrig slut. Som om någon skulle vilja att den gjorde det.

I princip varje sekund känns musikaliskt genomtänkt och högtidligt vackert. Det låter lika genomarbetat som det förmodligen är och man önskar att skivan aldrig någonsin ska sluta snurra. Ett mininmalt minus mitt i all eufori är dock jazz och klarinett-infernot i slutet av spåret ”The shrine/An argument” som bitvis hetsar trumhinnan så hårt att man måste sänka volymen både ett och två snäpp. MEN- När frontmannen tillika sångaren Robin Pecknold på samma spår vrålar ut hela sitt register så känns det som om man är så nära himmelriket man kan komma och plötsligt är allt förlåtet.

Trots att det ännu bara är början av maj slår jag fast redan nu att detta är årets klart bästa skiva, kanske till och med 2000-talets. Ja, vi säger så.

I slutet av sommaren kommer sexmannabandet besöka Way Out West-festivalen i Göteborg och jag, som ni, vet att det kommer bli en magisk tillställning vi inte vill missa.

Betyg:

Bästa spår: The shrine/An argument & Blue spotted tail

Uppladdningen hade börjat flera dagar innan med låtar som ”Vi två är saknade te havs”, ”En midsommarnattsdröm” och ”Hurricane Gilbert” som fått gå varma på Spotify.

Göteborgs stolthet hade tagit sig hit till Dalarna och Magasinet i Falun igen. Han spelade där 2008, men då bröt brandlarmet ut och det blev ett avbrott i spelningen innan den kunde fortsätta.
Under Peace and Love 2009 var Håkan den sista akten på festivalen och det var en obeskrivlig känsla att få stå där i publikhavet den sommarnatten.
”Det är en lång väg ner och jag skulle aldrig ramla mer…” spelade vidare från datorn och stämningen steg till en ny nivå och förväntningarna på kvällen var skyhöga då Håkan alltid levererat när vi sett honom live. Spelningen på Magasinet var den 2/4 som också var Håkans födelsedag.

Han inleder med den nya låten ”Dom där jag kommer ifrån” från sitt senaste album ”Två steg från Paradise” och så fort han kliver upp scenen drar publiken igång till max.  Håkan träder denna gång fram på den blåbelysta scenen i en svart stormhatt med en orange fjäder och är som alltid full av energi. Det är ett högt tempo från den första tonen och det går en laddning genom publiken när han och bandet fortsätter med låtar som ”Kom igen Lena” och ”Tro och tvivel” för att sedan gå över till mjukare låtar som ”Precis som Romeo”.  Konserten är slutsåld med 1 500 biljetter, Håkan Hellström har onekligen lockat en stor och peppad publik i varierande ålder.

Magasinet som är ett gammalt magasin för tåggods, har ett högt tak och tegelväggar. Det är trångt, varmt, kvavt och man känner svettpärlorna i pannan redan under dom första låtarna.
Under hela spelningen lyckas Håkan hålla en bra övergång genom att ge kontraster mellan de mjuka låtarna och de med mera drag i.

Det är fascinerande att se Håkans scenspråk tillsammans med bandets under spelningen då alla verkar vara lika laddade och glada. Man är alltid lika fascinerad och förbryllad över Finn Björnulfsson speciella stil när han slår på sina percussion trummor och av Daniel Gilberts dedikerade gitarrspel. Håkans sampel med sitt band visar på en kärleksfull relation, dom ger och tar av varandra och låter Håkans hatt vandra runt mellan dom under spelningen. Tillsammans skapar dom en stämning som är så innerlig, att det verkar som om dom lever för den stunden på scenen.

Det är svårt att hitta något negativt med spelningen, men man kunde notera att ljudet från trumpeten och saxofonen försvann några gånger vilket gjorde att de inte kom till sin rätt. Håkans röst var nog lite trött efter allt turnerande och inte helt hundra i början men det tog han igen senare då han blev mer självklar och säker.

Ljussättningen var mycket bra och varierade i olika färger i takt med musiken under hela kvällen. Det märktes att dom hade jobbat med nyanser och ljuset skiftade från en skarp blå ton till en färgexplosion av rosa och lila som verkligen gav den rätta stämningen till dom mer mujka och kärleksfulla låtarna. Håkan i motljus var det bästa på länge.

Låten ”Du är snart där” från det senaste albumet fick avrunda kvällen, då kändes det som att Håkan predikade rakt in i ens hjärta och man lyssnade på vartenda ord som kommer från den genomsvettiga göteborgaren. Det är bara att sträcka sina händer mot scenen och ta in all hans utstrålning!

Efter konserten avslutades kvällen med att i rent lyckorus köpa en tygkasse med Håkan på där han ser ut som James Dean. Kungen från Göteborg – Håkan Hellström hade denna kväll tagit Falun två steg från paradise! I slutet av kvällen nämnde han ”Håkan du var bättre förr”, men nej Håkan – du har aldrig varit bättre än nu vid 37 års ålder!

Med denna motivering ger vi Håkan Hellström:

TOPP FEM LÅTARNA FRÅN SPELNINGEN:

1. Kärlek är ett brev skickat tusen gånger
2. För en lång lång tid
3. Ramlar
4. River en vacker dröm
5. Känn ingen sorg för mig i Göteborg

NADINE LUNDSTRÖM & JENNIFER BERG
FOTO: ERIK MÅNSSON

Man märker ganska snabbt att det är The Dark Knight-regissören Christopher Nolan som har regisserat denna film. Perfektion och makalösa scener som får en att både hoppa till och säga ”Wow!” inombords.

Filmen handlar kortfattat om drömmar och om vårt undermedvetna. Det är svårt att dela med sig av en dröm men tänk om någon kunde komma in i din dröm? Tänk om någon kunde drömma med dig i din dröm.

Leonardo DiCaprio spelar huvudrollen och går under namnet Dom Cobb. Dom Cobb är en hemlighetsfull man som har en förmåga att stjäla hemligheter ur andras drömmar. Cobb har tänkt anta sin största utmaning att plantera en idé i en sovande mäktig mans huvud – till sin hjälp har han bland annat en ”drömarkitekt” (Ellen Page från ”Juno”) som designar och ritar miljön drömmaren/drömmarna befinner sig i.

Inception kan till en början kännas som en komplicerad och komplex film, men på något konstigt sätt så har Nolan utformat den ganska förståelig och oväntat lätt att hänga med i.

Något som man dock hade velat se mindre av är actionscenerna som tar över en del av filmens egentliga handling och syfte – drömmar, men eftersom filmen i helhet var trollbindande och i toppklass så sköljer detta över de små felen som man nu kan hitta i efterhand.

Inception är ett mästerverk med sinnessjukt häftiga scener och med stunder som får en att sträcka på sig i biostolen.

Jay-Z gjorde succé igår natt. Hela showen började med en nedräkning som fick alla 35000 åskådare att börja skrika. När nedräkningen var nere på de sista sekunderna så började marken skaka, strålkastare frenetiskt blinka, publiken vråla samtidigt som Jay-Z kommer ut och drar igång showen.

Han bjöd minst sagt på en intensiv show med ett innehåll av väldigt många låtar från förr och nu. Volymen har aldrig varit så hög och publiken försökte ta kort på varenda ögonblick de kunde fånga.

Jay-Z verkade vara på bra humör, då han vid flera tillfällen delade med sig av en massa personliga stunder med publiken. Han bad även två frivilliga att komma upp på scenen och inleda ”Forever Young” tillsammans med honom, vilket skapade ett stort publikvrål och garanterad avundsjuka.

Under låten ”Empire State Of Mind” var stämningen på topp och publiken överröstade nästan stjärnan med sin sång. Fastän inte Beyoncé dök upp som ryktet hade sagt så fick han publiken att vifta med mobiltelefoner och kläder utan problem.

Som avslutning framfördes ”Encore”, vilket var ett väldigt smart drag eftersom det var då alla började hoppa, skrika och vifta mer än någonsin.

När det var dags att lämna festivalområdet så var det en konst att passera alla 35000 människor som också hade avnjutit denna fantastiska show under lördagsnatten.

Body Talk Part 1 känns som en väldigt efterlängtad platta eftersom hennes tidigare album har känts en aning omoderna och ”pyjamaspartiga”. Detta fjärde album känns däremot väldigt aktuellt för 2010 och även för en tid fram över.

Robyn känns mer självsäker och kör sitt eget race med sin nya image och stil. Denna platta innehåller en massa guldkorn och låten Dancing On My Own har redan börjat klättra med stora steg upp för topplistorna.

Melodierna i Body Talk Part 1 fäster sig direkt och rytmerna är tunga. Ingen låt är den andre lik och i helhet blir det en skön mix av electro, fjortispop, svenska folkvisor och reggae.

Man kan lätt säga att detta är Robyns bästa platta, vilket får en att längta efter de andra två som kommer ut senare i år.

Skivans bästa spår: ”Fembot”, ”Dancing On My Own” och ”Don’t Fucking Tell Me What To Do”.

(Body Talk Pt.2 kommer ut i september!)

Plattan innehåller bara nya låtar och inte ett ihopplock av b-sidor och låtar som har blivit över. Utan Kent säger att man har jobbat stenhårt med detta album under ett halvår.

Jag kan rekommendera detta album och efter ex antal genomlyssningar kan konstatera att Kent än en gång har lyckats göra en grym platta och visar att de är nordens största rockband.

Skivans bästa spår: ”Ismael”, ”Skisser för sommaren” och ”Ärlighet och Respekt Kärlek”

Kent kommer för övrigt till Peace and Love, så passa på att lyssna in er så ni kan vara med i allsången!

Ses där!

De som har läst boken ”The dirt” med Mötley Crüe, har här att vänta en drygt 400-sidor lång fördjupning i en av huvudpersonernas liv. Nikki Sixx har i denna bok samlat sina gamla dagboksanteckningar från åren 1986 och 1987. Anteckningarna handlar om det helt ofattbart galna liv han levde. Ett oerhört talande citat som skrivs upprepade gånger är ”Vi sniffade koks och drack Jack Daniel’s hela natten. Men inget knark!” Förklaringen till att kokain uppenbarligen inte ansågs vara knark finner vi i bokens titel; ”Heroin”.
Heroin var knark, och Nikkis helvete, det andra var bara något man tog.

Nu får man kommentarer från de inblandade personerna. Något som ger spets åt boken, utan dessa skulle det rent rakt av vara en dagbok, vilket fortfarande skulle vara underhållande, men nog vill man allt även ha bakgrunden till händelserna serverade. 

Betyg: 4 av 5

]]> http://tidning.dalastudent.se/?feed=rss2&p=401 0