En av årets stora överraskningar på Peace & Love 2010 var spelningen med Sugarplum Fairy. ”Kom i tid” var det stora slagordet, för på festivalens minsta scen Cozmoz skulle Sugarplum ta med besökarna på en resa dit allt började för tio år sedan.

Festivalområdet öppnar klockan 14.00. Redan utanför är det kö. Visiteringen tycks gå långsammare än den brukar, om du ser till de ivriga och nervösa Sugarplumfanen. Klockan är 14.18 då jag närmar mig Cozmoz entré, kön ringlar sig redan trots att det är lång tid kvar tills insläpp. Solen ligger på värre än vanligt, runt om Sverige rapporteras det att dagen till ära är årets hittills varmaste. Säkerhetsvakterna gör dock ett kanonjobb, de är förberedda på den massiva kö som växer för varje minut och går glatt omkring och serverar vatten och frågar om någon behöver något.

Insläppet kommer tillslut och inne på Cozmoz blir det snabbt olidligt varmt. Dock är det knappt någon som bryr sig om att svetten rinner på varje panna då Sugarplum Fairy kliver in på scenen. Publiken älskar situationen, att få vara en del av något speciellt. Det är inte ens de 700 i lokalen som utlovat, då det inte gick att genomföra på grund av värmen.

Spelningen är inget annat än en fullträff och det är svårt att tro att bandet inte spelat tillsammans på månader. Tempot är snabbt och besökarna får gång på gång se härliga rockmoves som gitarrspel på knä, hopp i luften, kontakt med publiken och allt efter spelningen går – nakna överkroppar. Högst skrik får Carl Norén som drar av sig kläderna på överkroppen, slänger en akustisk gitarr över axeln och sätter sig för att spela på scenkanten.

Det klart bästa ögonblicket under hela spelningen är när Victor Norén mitt i en låt sjunger ”STOP!” och hela bandet fryser till. Inte i någon sekund. Inte ens i några sekunder. Kan det vara så långt som 30 sekunder upp till en minut? Fantastiskt var det i alla fall. Ingen i bandet rör en min. Det mest beundransvärda är Carl Norén som lyckas hålla en riktigt udda posé med munnen öppen och kroppen på sne och trummisen Kristian Gidlund med trumpinnarna frysta i luften. Alla fotografer blir som galna. De som filmar konserten för den kommande DVD:n kan inte sluta le. Och publiken, ja, de drivs till närmast galenskap.

Om något dåligt med jubileumsspelningen ska nämnas så är det lokalen. Nostalgi i all ära, men om du adderar en så pass varm dag med det antal besökare som ville se Sugarplum kunde en annan scen ha valts. Intimiteten skulle ha funnits på exempelvis scen Athena med, en scen som i alla fall är utomhus.