Tänk vad mycket man kan förändra bara genom att ha rätt inställning. Eller kanske ska jag skriva hur mycket man kan förstöra för sig själv bara genom att ha fel inställning. Det är många, som jag, som har en förmåga att förstora upp saker, leta fel och vara allmänt (dock omedvetet) pessimistiskt. När någon eller något ruskar om en, ger en lite självinsikt, inser man hur mycket man skulle hjälpa sig själv genom att minska ner allting man förstorar upp till dess faktiska proportioner.

Innan jag flyttade till Falun gick jag igenom en tuff period med mycket förändring och det vore väl sjutton om jag inte hade lärt mig något av det jag gick igenom. Bland det viktigaste jag har tagit med mig är att jag faktiskt kan påverka rätt mycket bara genom att förändra min inställning, att sätta saker i perspektiv, tänka logiskt och positivt.

För oss studenter ploppar de gärna upp heliumballonger vid pressade tillfällen, greppar tag i våra utmaningar på sin väg uppåt och gör allting ännu svårare att greppa. Men istället för att panikplugga, slita sig i håret, förtvivlat beklaga sig över hur hopplöst allting är, missbruka kaffe/godis/nikotin vad än man tar till och ge sig själv rätt kassa förutsättningar för inlärning, borde vi klura ut hur vi bäst ska få hål på ballongerna, plocka ner våra utmaningar på jorden och kanske andas in lite helium för då blir ju allting så mycket lättare (och roligare!). Vi måste sluta se på allt det där krångliga som ett projekt större än en bergsbestigning och istället ta ett litet steg i taget. Klarar man ett hinder tänds ett litet hopp om att man kanske kan klara av nästa omöjlighet också.

Nu är ju allt det här positiva tänket lättare sagt än gjort, men om man har det i bakhuvudet och utgår ifrån det så tror jag att hela processen blir så mycket mer effektiv och mindre energikrävande. Jag ska dock villigt erkänna att jag aldrig äter så mycket choklad som under en pressad tentavecka och att jag hellre diskar än sätter mig ner med näsan i böckerna. Men 8 gånger av 10 nu för tiden kommer jag faktiskt på mig själv, ändrar mitt tänk, lämnar köket (det inte så krävande att förflytta sig mellan ”kök” och ”kontor” när man bor på 23 m2) och tjurar mig igenom den där krångliga frågan. På den framgångsvågen rider jag mig sedan igenom några fler krångligheter.

Anna Olofsson