Det känns som att jag sitter på tåg hela tiden. Tåg som är på väg till olika destinationer.
Har lärt mig att boka sittplats denna gång i alla fall. Förra gången fick jag stå hela resan till Stockholm medan gamlingarna satt ner, fes och göttade sig med köttbullar och mos från bistron.

När jag inte sitter på tåg så sitter jag på bussar. Jag är inte van att leva ett liv med busskort. Jag är tidspessimist och befinner mig alltid alldeles för tidigt vid busshållsplatserna och fryser stortummarna av mig.
Jag är uppväxt med att kunna cykla dit jag ska. Jag var aldrig ett buss- eller tågbarn.

Nu verkar det dock som att mitt karma redan börjat straffa mig.

Jag har blivit buss- och tågpojke.