Av förklarliga skäl blir bloggaktiviteten från undertecknads sida en aning lagd på is när helgdagar och lov uppenbarar sig. Därmed inte sagt att det inte funderas en del och noteras händelser runtom i sportvärlden.

Störst just nu ur fotbollsmässigt svenska ögon torde inte vara att Zlatan tycker Cassano är för tjock eller att Per ”Texas” Johansson slutat sin tjänst som spelarkrönikör på den utmärkta fotbollstidningen Offside. Nej, det som fått folk att höja på ögonbrynen är snarare Fredrik Ljungbergs återkomst till europeisk fotboll efter den lilla exilen i USA, landet som förmodligen aldrig kommer inse den ädla sportens storhet.

Ljungbergs comeback har gett idel blandade reaktioner. Lägren är delade i:
A) De som hånskrattar och anser Freddie vara en föredetting, en pensionär, kort sagt en figur som borde antingen lagt av med fotboll redan eller stannat i USA.
B) De som sett honom spela lite i USA, vet att han inte alls är lika skadebenägen som när han flyttade dit, samt inser att ålder bara är en siffra.

Som ni kanske förstår av mina ordval och betoningar på de två kategorierna ovan så står jag fullt på Ljungbergs sida i kategori B och inte hos belackarna i kategori A.
När Ljungberg valde att dra iväg till USA var han på väg utför, skadebenägen och smått hånad i ett hackande West Ham samtidigt som han tackade för sig i landslaget efter ett misslyckat EM 2008. USA, med storsatsande klubben Seattle Sounders, blev chansen till att få pröva något nytt och komma ifrån det hårda brittiska pressdrevet och trycket från fansen. Resultatet? En Ljungberg som tog tid att rehabilitera gamla skador, få spela utan press samt bygga upp den spelglädje som verkade saknas i slutet av senaste Europasejouren.

Fredrik Ljungberg är bara 33 år. 33! Är det gammalt i dagens fotbollsvärld (och värld i övrigt för den delen) där fysiken blir allt bättre för professionella idrottare? Icke. Pavel Nedved dribblade runt i Serie A när han var 36, varför skulle inte Ljungberg kunna göra detsamma på någon av Skottlands gräsmattor när han är tre år yngre?

Man kan inte annat än önska den gamle Halmstadsspelaren lycka till. Och vem vet, kanske suget för landslaget också återvänder? Då tror jag vi får se en petad Christian Wilhelmsson som inte gjort någon glad på senare tid i landslagssammanhang..

—

Närmast väntar ett spännande handbolls-VM på hemmaplan med start den 13:e januari, något jag hoppas ni alla kommer att bänka er vid.

Gott nytt sportår så hörs vi framöver!