Äntligen var stunden kommen. Ölkorven framplockad, Bombardier-ölen upphälld och fötterna lagda tillrätta i soffan.  Handbolls-VM på hemmaplan skulle starta.

Inledningsvis visades en plojmatch mellan gamla legendarer från Göteborg och gamla legendarer från landslaget i övrigt. Då de bästa (och fortfarande relativt mest vältränade) spelarna tycktes komma från Göteborgshållet avgick således också Göteborgslaget med segern till slut. All cred åt gubbarna som ställde upp (jo, det börjar kännas rätt att kalla även Vranjes för gubbe, trots att han knappt är tio år äldre än en själv).

Efter denna lilla snygga inledning på det hela var det så dags för allvaret. Sveriges manskap ser på pappret väldigt intressant ut och när min lägenhetspolare häromdagen frågade mig vad jag tror om chanserna svarade jag något i stil med: ”Vi har kapacitet att gå hela vägen, men tror inte vi klarar av det än. Däremot kan vi mycket väl kamma hem en bronspeng.”
Med laget vi har är absolut ingenting omöjligt, även om naturligtvis alla måste spela på toppen av sin förmåga för att nå den bronsplats jag tror är möjlig. Dock..

..visade inte öppningsmatchen mot Chile helt det man önskade se. Visst, det är premiär, hemmaplan, stora förväntningar och en del nerver, men ändå. Trots att Sverige till sist kammade hem segern med tio bollar (28-18) så fick ändå Chile inledningsvis lite väl mycket utrymme att röra sig på. Visas samma nonchalans mot bättre motstånd kan turneringen ta slut bums efter första gruppspelet. Det gjordes även en del onödiga misstag (stegfel, slarviga virkesträffar, spel på fötterna) som man har råd med i dessa typer av matcher, men som måste slipas bort å det grövsta när vi går vidare. Jag säger ”när” då denna grupp ska klaras av, något annat vore en total katastrof i klass med att Sverige skulle förlora stort mot San Marino i fotboll.

Nästa match som väntar är Slovakien imorgon. Gubber och kärringer, huk er i bänkera för nu laddar vi om!