En av sjukdom halvt utslagen sportbloggare är inte att leka med, i alla fall inte om det är mig vi snackar om. Grinig och allmänt svår att handskas med kan bli kontentan. Lite som jag kan tänka mig att våra kära handbollsspelare känner sig efter att VM nu tagit slut sen någon vecka tillbaka.

Som ni säkert märkte var inte en bronsmedalj någon utopisk förhoppning. Faktum är att vi borde ha kammat hem den, att vi förtjänade den. Dessvärre drabbades vi av det lite småsvenska fjärdeplatssyndromet och snubblade på mållinjen. Varför blev det så?

Till att börja med hade vi en Kim Andersson som redan innan den tappra svenska insatsen mot det starkare Frankrike var helt borta från spel på grund av skada. Följden blev att halvskadade Oscar Carlén fick spela, såväl mot fransmännen i ändå hyfsad form, som mot spanjorerna med en kämpaglöd utan dess like och ännu mer sargad kropp. Att han ens kunde ta sig upp från golvet var i perioder en makalös insats bara det. Man såg smärtan, stelheten, hur det tog emot, men det stoppade inte Oscar.
I Spanienmatchen gick även Doder sönder innan pausvilan, men gav sig fan på att komma tillbaka och hoppade, tvärtemot vad de flesta trodde, in igen en bit in i andra halvlek.
Sjöstrand storspelade bitvis i målet, men då Sveriges avslut i inledningen var lika tama som min katt så rann inte siffrorna iväg på det sätt som de borde.

Alla dessa faktorer, plus att vi återigen fick ett domarpar som inte direkt verkade svenskvänliga, ledde till att vi helt enkelt inte orkade till slut och Spanien tog inte helt rättvist hem mästerskapets bronsmedalj.

Ni kanske tycker det låter väldigt negativt? Bra, då ska jag lysa upp med det som varit positivt:

Sverige spelar handboll igen. Ett nytt lag har växt fram och alla de spelare jag hyllade i förra inlägget är en extremt starkt stomme att bygga vidare på. Tänk bara på Sjöstrand, för att ta ett av många exempel, som agerar som en världsmålvakt vid 23 års ålder. Tränar han lika bra som Tomas Svensson så har vi försteposten säkrad för ett tiotal år framåt.
Vi har två förbundskaptener som trots en del kritik och svajande resultat till slut lyckats med generationsväxlingen och ett fått fullt godkänt mästerskapsresultat denna gång.

Men framför allt: vi har fått ett handbollslag som blivit folkligt och omtyckt igen och det är i mina ögon en framgång som i slutänden är värt mer än någon bronsmedalj.

—

I nästa inlägg tänkte jag sikta in mig lite smått på det transferfönster i fotbollens värld som avslutades för en liten tid sedan. Ha det gôtt tills dess!