Mitt hockeyintresse är som bekant inte av godaste vigör. Därför tog jag tag i saken och bänkade mig till sist med några vänner framför finalmatchen som skulle gå av stapeln i söndags kväll.
Eftersom turneringen uppenbarligen varit lyckad så långt tänkte jag att finalen mot rivalerna Finland, som också skördat framgångar i mästerskapet, inte kunde bli annat än en jämn och trevlig tillställning. Fel hade jag.

Till en början lät det lovande från kommentatorshåll. Den i fotbollssammanhang oduglige Niklas Holmgren funkade bra mycket bättre som hockeykommentator och hans sidekick Calle Johansson bredde på ordentligt med att Sverige skulle vinna denna final utan problem.

1-0 kom och jublen var stora hos oss i soffan. Men sen hände något.

1-1, Calle Johansson sa att det var lugnt.

1-2 snabbt därefter, men Calle Johansson verkade hamnat i förnekelse och lät fortsatt lika glad som om ingenting hade hänt.

1-3 och sen ramlade målen in i strid ström och Sverige rasade ihop som en säck kvarglömda gurkor. Calle påpekade att mycket tid återstod.

Först vid 1-5 började Calle Johansson låta ett uns uppgiven. Vad var det med karln denna kväll? Eftersom jag inte sett de andra matcherna vet jag ju inte hur han brukar vara, men att han skulle vara någon slags expert förstod till och med jag som mindre hockeykunnig att det lyckades han inte med någonstans denna match.

Slutresultatet 1-6 är för mig en bedrövlig siffra. Speciellt med tanke på att det fram till 1-1 såg ut att vara en jämn match och inga tecken på att en katastrof ens var i närheten. Hur Sverige kunde rasa ihop så fullständigt får ni gärna ge synpunkter på. För egen del känns det bara typiskt svenskt att stå på mållinjen och sedan falla pladask..

Det är alltid lika svårt att se ett silver som något positivt i dessa lägen, men vi är trots allt näst bäst i en turnering, inte någon flopp som slutat sist i sin grupp.
Så tack ändå för silverpengen och må detta unga lag stå på sig än bättre i framtiden!