Som om man inte vore less på alla dessa dåliga romantiska komedier som kommer på rad efter varandra. På alla filmer som inte visar sanningen. Det verkliga. Blue Valentine är en film som gör det.

Det tycks inte längre vara många filmer som håller hög kvalité och speciellt inte då det kommer till kategorin vi alla grabbar gillar, romantik. Men denna film håller kvalité. Hög sådan.

Det är väldigt konstigt att bara Michelle Williams fick en Oscarnominering för denna film. Alla som medverkar gör nämligen ett väldigt bra jobb. Alla karaktärer känns äkta och varenda känsla som förmedlas känns igen från det verkliga livet. Det känns verkligen som man är med i denna film. Och det är mycket som känns.

Denna film visar den kalla och hårda sanningen om hur det är att falla för någon och sedan bli av med känslorna. Hur man kan gå från att ha en stor förälskelse till att sedan kämpa för ett jobbigt och tragiskt familjeliv ingen vill ha.

Paret Dean och Cindy bor med sin dotter i ett hus som liknar en gammal sommarstuga. Det är stökigt och båda ser väldigt trötta ut. De har halvdana jobb, tycks vara väldigt omotiverade och när stämningen försöks liva upp så slutar det oftast i bråk.

Filmen utspelar sig i då- och nutid och innehåller väldigt snygga scener och den känns i överlag väldigt speciell. Det är ingen typisk romantisk film där det finns en hake, ett problem eller en fantastisk scen där man brister ut i tårar på grund av att allt är så fantastiskt. I denna film fängslas man istället av hur äkta allt är och känns. Det är realistiskt och man sköljs med i den starka känslovågen. Detta är av mitt tycke den bästa filmen inom denna skröpliga kategori.

Betyg: