Det är med en otrolig ambivalens jag har anlänt hemma i Sverige igen. Jag har så klart saknat alla här hemma, och även min lägenhet och till viss del även min svenska vardag. Min kaffebryggare har jag också saknat oerhört mycket. Men man känner ett väldigt vemod över att åka hem.

De sista två veckorna i Oxford sade man hej då till någon varje dag. Vi var en väl sammansvetsad grupp på 30 personer eller så, och man lärde känna kanske ytterliggare 50 personer under vistelsen. Det är många av mina nyfunna vänner jag vet att jag kommer se igen. Jag känner nu människor från alla möjliga länder och städer runt om i världen. Från Finland till Australien och USA. Oavsett så är det en konstig känsla att veta att det liv man levt under 5 månader, ”bubblan”, nu har spruckit och hela Oxford-tillvaron är något man aldrig kan gå tillbaka till. Det är en oerhört konstig känsla.

Oxford

Att åka utomlands och studera via Erasmus-programmet är dock det absoluta bästa val jag någonsin gjort, och är någonting som man kan ta med sig livet ut. För att inte tala om hur bra det ser ut att ha studerat i Oxford på ett CV! Det hela började, som jag tidigare nämnt, med att jag träffade en tjej från Holland. Och därefter eskalerade det hela och jag hade vid resans slut lärt känna nära ett hundratal nya människor. Det har varit 5 intensiva månader med resor, fester, fotboll, parkchill och även en del plugg där emellan. Jag har varit till Stratford-Upon-Avon, Bath, Wales och Cornwall exempelvis, så väl som till London väldigt många gånger.

Första personen jag träffade

Jag har varit hemma i ungefär tre veckor och det känns fortfarande konstigt att tänka tillbaka till tiden i Oxford. Det känns som man drömt ihop allting, men bildbevisen konfirmerar att man faktiskt upplevt det hela. Det är väldigt lätt att bli nostalgisk över resan, och det är nog mycket tack vare den ‘spräckta bubblan’ och tanken på att det var en engångsgrej som man aldrig kan gå tillbaka till, även om man skulle vilja välja det. Jag har träffat flera nya kompisar som jag redan räknar till mina närmaste, och de 5 månader jag har känt dom känns som 5 år. Vårt studentområde Clive Booth Halls ledde nog till detta då man kände ungefär 70 personer på en 200-meters radie. Det var i princip omöjligt att lämna det lilla rummet man hade utan att stöta på någon man känner. Det var även dagliga aktiviteter, och vi har Facebook att tacka för när man ville hålla sig uppdaterad.

Nu i sommar väntar sommarkurser som jag läser på distans här i Falun. Midsommar imorgon innebär stugfest hos vänner. Nästa veckas schema innehåller Peace & Love på torsdagen, Ludvikafesten på fredagen, Göteborg på lördagen och Metallica (och Megadeth, Slayer och Anthrax) på söndagen. Finns gott om aktiviteter även här i Sverige! Har även erhållit min Way Out West-biljett nu.

Dagliga tankar ägnas dock åt tiden i Oxford och avslutningsvis vill jag bara säga:

Thank you people for the most incredible 5 months, and I will never forget you! Hope to see you all again, sooner rather than later. But I’ll definitely take later over never!

Tack som fa-an till alla bloggläsare som följ med mig på min resa också, och jag hoppas att ni gillat inläggen! Har ni några frågor om utlandsstudier eller annat så tveka inte att skriva dessa i kommentatorsfältet. Till er som funderar på utlandsstudier kan jag bara säga; tveka inte, gör det bara. Ni kommer inte ångra det.

Tjipp!

- Sebastian