Fleet foxes från de djupa skogarna i Seattle har alltid varit kritikerrosade. Mycket tack vare sin skönstämmiga, skäggiga, skogshuggarrock men likväl för sina sagolika texter om naturen och allt som hör den till. Nu har nya albumet Helplessness Blues äntligen släppts och Fleet foxes har i ärlighetens namn ingen illvillig kritiker att oroa sig för den här gången heller.

Nej, för inte heller detta album gör någon besviken. Blandningen av folkrock och instrumental perfektion gör detta till ett musikäventyr utöver det vanliga. Precis som på förra albumet tar stämsången överhand redan under första låten och sedan tar den egentligen aldrig slut. Som om någon skulle vilja att den gjorde det.

I princip varje sekund känns musikaliskt genomtänkt och högtidligt vackert. Det låter lika genomarbetat som det förmodligen är och man önskar att skivan aldrig någonsin ska sluta snurra. Ett mininmalt minus mitt i all eufori är dock jazz och klarinett-infernot i slutet av spåret ”The shrine/An argument” som bitvis hetsar trumhinnan så hårt att man måste sänka volymen både ett och två snäpp. MEN- När frontmannen tillika sångaren Robin Pecknold på samma spår vrålar ut hela sitt register så känns det som om man är så nära himmelriket man kan komma och plötsligt är allt förlåtet.

Trots att det ännu bara är början av maj slår jag fast redan nu att detta är årets klart bästa skiva, kanske till och med 2000-talets. Ja, vi säger så.

I slutet av sommaren kommer sexmannabandet besöka Way Out West-festivalen i Göteborg och jag, som ni, vet att det kommer bli en magisk tillställning vi inte vill missa.

Betyg:

Bästa spår: The shrine/An argument & Blue spotted tail