KelenPressad Björkman orsakar väntan
Med plugget i fokus
Att det tar sådan tid till mitt nästa inlägg beror på de arbetsbördor som vi alla kan relatera till som kommer då och då på högskolan. Med två kurser samtidigt, där den på halvfart ändå känns som helfart, plus frivilligt arbetande med Vasaloppet så förstår ni själva att det bli lite körigt.
Sportmässigt kommer jag i kommande inlägg att sammanfatta Vasaloppsupplevelsen lite snabbt medan detta får ses som en sorts anhalt på vägen. Vi bloggare är ju trots allt inte enbart ämnesskyldiga reportageslavar utan har även friheten att sväva lite utanför boxen ibland med tankar om annat. Så länge det inte sker för ofta är detta inget problem.
Ikväll blir det till att dra ut och parta, vilket är välförtjänt efter allt arbete, inte minst med tanke på den medieplan om hur curling ska öka i popularitet som lämnades in runt 05.40 i morse. Så.. frågar ni mig något om curling så vet jag numer en hel del.
Nåväl, dags att curla sig i riktning mot garderoben, vi hörs (och syns kanske senare på kåren)!
Mora tur och retur
Sportbloggen: Snabb inblick i jobbet med Vasaloppet
Helgen har tillbringats i Mora för arbetande i Vasaloppets presscenter och nu är man tillbaka i Falun en vecka för skola innan det är dags att sticka upp till Mora igen även nästa helg.
Arbetsuppgifterna har varierat då det såklart är mycket som ska klaffa med ett arrangemang av denna dignitet. Förutom ackrediteringar har även arbetsuppgifter som att åka till kontrollen i Eldris och koppla ur en TV-kamera ålagts oss. Jag fick inledningsvis det sistnämnda uppdraget för att jag råkade stå i närheten av den som fick förfrågan först, samt hade körkort. När jag sedan dragit med mig en kursare, Johan, för att agera kartläsare möttes vi av skepsis en halv sekund hos bildteknikern innan jag flikade in att jag varit ljudtekniker en gång i tiden. Då minsann, då var det plötsligt inga problem längre. Så kan det gå!
..att jag sedan fick snabblära mig att köra bil (eller skåpbil rättare sagt) med automatväxel för första gången är en annan historia som dock slutade väl.
Loppen som passerat under helgen är bl.a. Tjejvasan som vanns av Jenny Hansson, Östersunds Skidlöpareklubb, på tiden 1:27:17. För en liten intervju med segraren rekommenderas denna artikel i Dalarnas Tidningar.
Samtidigt hittar vi ett glädjande besked med lokal touch på sjätte plats där Emma Eriksson från Falun/Borlänge SK gled in på tiden 1:32:37.
Bra kämpat säger vi till Jenny, Emma och alla andra som slitit sig fram och korsat mållinjen!
Should I stay or should I go?
Sportbloggen: Det hektiska transferfönstret
En hel del intressanta övergångar inträffade i januarifönstret. Begreppet intressant är dock relativt och inte alls synonymt med ”bra”. Ett annat ord som ofta lätt förväxlas med bra i dessa sammanhang är ”störst”.
Största transfern i senaste fönstret var tveklöst Fernando Torres flytt till Chelsea för ungefär smått hiskeliga 500 miljoner spänn, men var det den bästa affären? Definitivt inte. Varken för Chelsea eller Torres själv. Torres gick från en storklubb på dekis till en annan storklubb i svacka samtidigt som Chelsea öppnar plånboken för en spelare som varit skadad, ur form och inte bra på nästan ett år.
Dock skall sägas att Torres mycket väl kan bli hjälpt av flytten spelmässigt och få en nytändning, men det är också det enda positiva som skulle kunna hittas i affären jämte ökad tröjförsäljning för Chelseas del.
Liverpool då? En klubb i motsatt riktning jämfört med Chelsea. Den dekis jag nämnde att Torres lämnar är redan på väg att vända, dels genom prestigevärvningar på anfallssidan för Torrespengarna, dels genom det välbehövliga sparkandet av stackars Hodgson och ankomsten av Kenny Dalglish som ny manager. Pool är på väg tillbaka till finrummet de långsamt halkat ur på senare år.
Med Pools uppsving som bakgrund kommer jag nu in på de topp fyra transfers som kommer visa sig bra mycket mer givande än Torres-affären:
4. Edin Džeko – Från Wolfsburg till Manchester City. En god affär för alla parter. Wolfsburg får en hygglig summa pengar, Dzeko får komma till en klubb på uppgång istället för nedgång och City får en målgörare som levererat omgående.
3. Ibrahim Afellay – Gick gratis från PSV till Barcelona. Sorgligt för PSV, men desto bättre för Barca som får in en av Hollands mest spännande spelare till ett redan glänsande mittfält. Glöm ett Pep-fiasko á la Dmytro Tjyhrynskyj, Afellay är i Barca för att stanna.
2. Andy Carroll – Från Newcastle till Liverpool. Hade hamnat på plats nummer ett om det inte varit för det faktum att han är skadad. Skadan till trots, Carroll tillhör Englands framtid i landslagsanfallet och kommer glänsa tillsammans med sin nye partner som kammar hem förstaplatsen.
1. Luis Suárez – Från Ajax till Liverpool. Den lille uruguayanen har varit tongivande under ett antal år i Ajax (81 mål på 110 matcher) och får nu äntligen chansen i större sammanhang efter ett VM där han stod ut lite extra med sin räddande och kontroversiella hands mot Ghana i kvartsfinalen. Har redan nätat i Liverpooltröjan och kommer komplettera Carroll på ett lysande sätt när denne återvänder till planen efter skadan.
—
Till sist, roligaste transfer:
George Mourad - från Tromsö till portugisiska laget Portimonense. Given succé? Nja, inte mer än i form av lite extra slantar i Mourads portmonnä skulle jag tippa…
Ljus framtid, trots nesligt nederlag
Sportbloggen: Med handbolls-VM i backspegeln
En av sjukdom halvt utslagen sportbloggare är inte att leka med, i alla fall inte om det är mig vi snackar om. Grinig och allmänt svår att handskas med kan bli kontentan. Lite som jag kan tänka mig att våra kära handbollsspelare känner sig efter att VM nu tagit slut sen någon vecka tillbaka.
Som ni säkert märkte var inte en bronsmedalj någon utopisk förhoppning. Faktum är att vi borde ha kammat hem den, att vi förtjänade den. Dessvärre drabbades vi av det lite småsvenska fjärdeplatssyndromet och snubblade på mållinjen. Varför blev det så?
Till att börja med hade vi en Kim Andersson som redan innan den tappra svenska insatsen mot det starkare Frankrike var helt borta från spel på grund av skada. Följden blev att halvskadade Oscar Carlén fick spela, såväl mot fransmännen i ändå hyfsad form, som mot spanjorerna med en kämpaglöd utan dess like och ännu mer sargad kropp. Att han ens kunde ta sig upp från golvet var i perioder en makalös insats bara det. Man såg smärtan, stelheten, hur det tog emot, men det stoppade inte Oscar.
I Spanienmatchen gick även Doder sönder innan pausvilan, men gav sig fan på att komma tillbaka och hoppade, tvärtemot vad de flesta trodde, in igen en bit in i andra halvlek.
Sjöstrand storspelade bitvis i målet, men då Sveriges avslut i inledningen var lika tama som min katt så rann inte siffrorna iväg på det sätt som de borde.
Alla dessa faktorer, plus att vi återigen fick ett domarpar som inte direkt verkade svenskvänliga, ledde till att vi helt enkelt inte orkade till slut och Spanien tog inte helt rättvist hem mästerskapets bronsmedalj.
Ni kanske tycker det låter väldigt negativt? Bra, då ska jag lysa upp med det som varit positivt:
Sverige spelar handboll igen. Ett nytt lag har växt fram och alla de spelare jag hyllade i förra inlägget är en extremt starkt stomme att bygga vidare på. Tänk bara på Sjöstrand, för att ta ett av många exempel, som agerar som en världsmålvakt vid 23 års ålder. Tränar han lika bra som Tomas Svensson så har vi försteposten säkrad för ett tiotal år framåt.
Vi har två förbundskaptener som trots en del kritik och svajande resultat till slut lyckats med generationsväxlingen och ett fått fullt godkänt mästerskapsresultat denna gång.
Men framför allt: vi har fått ett handbollslag som blivit folkligt och omtyckt igen och det är i mina ögon en framgång som i slutänden är värt mer än någon bronsmedalj.
—
I nästa inlägg tänkte jag sikta in mig lite smått på det transferfönster i fotbollens värld som avslutades för en liten tid sedan. Ha det gôtt tills dess!
Svensk framgång
Sportbloggen: Kelen lever och sporten ångar på
I och med Kelens breakdown för några dagar sedan så kom därför inte något sedvanligt inlägg från mig, men nu är vi på banan igen!
Till att börja med vill jag uttrycka min glädje över att Tessan Alshammar något oväntat slog skidåkarna i kampen om Jerringpriset. Lite trist att hon inte var på plats bara (även om Hans Chrunak gjorde ett skönt intryck) men jag kan förstå lite varför. Hade jag stått emot skidåkare som presterat något bra så hade jag också funderat på om det varit värt att sumpa sin semester för att titta på när de fick priset.
För det är ju så i detta land, känslan har varit sådan tidigare. Skidsport premieras gärna extra framför annan sport när det kommer till denna typen av omröstningar (att Zlatan som ständigt är avgörande för ett av världens största lag t.ex. inte ens fanns med bland de slutliga nomineringarna tyder bara på ren inkompetens).
Misstolka mig inte, jag tycker det som skidåkarna utför också är en stor prestation, men att Tessan vann känns väldigt skönt, oväntat men rättvist. Människan tog under året som gick sin 67:e (!) mästerskapsmedalj och är nu den europeiska simmare som tagit flest medaljer genom tiderna. Om inte det är en prestation minst lika värdig som skidåkarnas så vet jag inte vad.
Ändå satt man där, uppgiven i soffan, när avslöjandet om vem som vunnit skulle göras. Jag var uppgiven, ”visste” hur det skulle gå, att historien skulle upprepa sig.. Men se på fasen! Skidåkarna blev slagna på mållinjen och Tessan simmade förbi. Kändes rätt bra att inte allt på galan är förutsägbart än.
—
Så går vi då raskt över till handbollen!
Under mästerskapstiden som passerat hittills har Sverige lyckats med konststycket att förlora mot Argentina och genast börjat grusa mångas drömmar (den matchen var kalkon, hoppet kan inte varit särskilt stort hos gemene man när slutsignalen gick) till att plötsligt stå i semifinal mot självaste Frankrike.
Hur kom vi då ända dit efter plattmatchen mot Argentina? Ptja, efter den matchen fick laget uppenbarligen en väckarklocka och tog till sig allt elände på precis rätt sätt. Jävla anamma kom in i laget och man slet sig förbi resten av motståndet i gruppen samt även i nästa grupp mot såväl Serbien som stornationen Kroatien.
Matchen igår mot Danmark var inget annat än en oinspirerad B-lagsmatch där spelare vilades inför tuffare uppgifter och därför skall inga stora växlar dras av den förlusten.
Framgångarna som lett till semifinalen mot Frankrike innebär att mitt bronstips lever i allra högsta grad. Laget har spelat precis på det sätt jag visste att de kunde om de bara tog tag i sig själva och visade att Sverige är en nation på väg tillbaka efter åren av misär.
Sjöstrand, vår mur i målet. Carlén, bombaren. Doder, mannen utan höfter. Källman, pånyttfödd kontringsspelare. Arrhenius, ständigt kritiserad men äntligen behövlig på linjen. Larholm, superb speluppfattning och spelbar på alla positioner. Kim, som fram till skadan äntligen började leva upp till alla förväntningar. Kapten Karlsson, tar många utvisningar, men flyttar sig inte i första taget. Jernemyr, omutlig i försvaret och kan nästan skrämma bort sina motståndare. Ekberg, straffnestorn helt utan nerver.
Tycker ni jag glömt någon? Javisst, men ett namn tycker jag förtjänar att nämnas lite mer tydligt än de andra: Kim Ekdahl Du Rietz.
Killen är sämst betald av alla, spelar fortfarande i elitserien och är hyfsat grön på denna nivå, men oj som han gått in i laget och mosat allt motstånd! Han går på genombrott i spelet – och har fått ett gigantiskt genombrott internationellt. Tongivande vid 21 års ålder visar om något på att en ny gyllene era inom svensk handboll definitivt kan vara på gång. Skuggan från de gamla underbara rävarnas epok har lämnats nästintill helt och framtiden ser fantastiskt ljus ut.
På fredag ställs vi alltså mot regerande världsmästarna Frankrike. Naturligtvis en oerhört tuff match, men går Sverige in med samma vilja som de visade mot Serbien och Kroatien, kryddat med lite av den briljans som visades i slutskedet av Slovakienmatchen, så kan det absolut gå vägen. Men det blir väldigt tufft, det ska ni vara medvetna om.
Vi blickar framåt och hoppas på ett svenskt handbollslandslag som står som segrare både i VM och på idrottsgalan nästa år.
Handbolls-VM, Sverige, 2011
Premiären avklarad
Äntligen var stunden kommen. Ölkorven framplockad, Bombardier-ölen upphälld och fötterna lagda tillrätta i soffan. Handbolls-VM på hemmaplan skulle starta.
Inledningsvis visades en plojmatch mellan gamla legendarer från Göteborg och gamla legendarer från landslaget i övrigt. Då de bästa (och fortfarande relativt mest vältränade) spelarna tycktes komma från Göteborgshållet avgick således också Göteborgslaget med segern till slut. All cred åt gubbarna som ställde upp (jo, det börjar kännas rätt att kalla även Vranjes för gubbe, trots att han knappt är tio år äldre än en själv).
Efter denna lilla snygga inledning på det hela var det så dags för allvaret. Sveriges manskap ser på pappret väldigt intressant ut och när min lägenhetspolare häromdagen frågade mig vad jag tror om chanserna svarade jag något i stil med: ”Vi har kapacitet att gå hela vägen, men tror inte vi klarar av det än. Däremot kan vi mycket väl kamma hem en bronspeng.”
Med laget vi har är absolut ingenting omöjligt, även om naturligtvis alla måste spela på toppen av sin förmåga för att nå den bronsplats jag tror är möjlig. Dock..
..visade inte öppningsmatchen mot Chile helt det man önskade se. Visst, det är premiär, hemmaplan, stora förväntningar och en del nerver, men ändå. Trots att Sverige till sist kammade hem segern med tio bollar (28-18) så fick ändå Chile inledningsvis lite väl mycket utrymme att röra sig på. Visas samma nonchalans mot bättre motstånd kan turneringen ta slut bums efter första gruppspelet. Det gjordes även en del onödiga misstag (stegfel, slarviga virkesträffar, spel på fötterna) som man har råd med i dessa typer av matcher, men som måste slipas bort å det grövsta när vi går vidare. Jag säger ”när” då denna grupp ska klaras av, något annat vore en total katastrof i klass med att Sverige skulle förlora stort mot San Marino i fotboll.
Nästa match som väntar är Slovakien imorgon. Gubber och kärringer, huk er i bänkera för nu laddar vi om!
Gott nytt sportår!
Scotland the brave
Av förklarliga skäl blir bloggaktiviteten från undertecknads sida en aning lagd på is när helgdagar och lov uppenbarar sig. Därmed inte sagt att det inte funderas en del och noteras händelser runtom i sportvärlden.
Störst just nu ur fotbollsmässigt svenska ögon torde inte vara att Zlatan tycker Cassano är för tjock eller att Per ”Texas” Johansson slutat sin tjänst som spelarkrönikör på den utmärkta fotbollstidningen Offside. Nej, det som fått folk att höja på ögonbrynen är snarare Fredrik Ljungbergs återkomst till europeisk fotboll efter den lilla exilen i USA, landet som förmodligen aldrig kommer inse den ädla sportens storhet.
Ljungbergs comeback har gett idel blandade reaktioner. Lägren är delade i:
A) De som hånskrattar och anser Freddie vara en föredetting, en pensionär, kort sagt en figur som borde antingen lagt av med fotboll redan eller stannat i USA.
B) De som sett honom spela lite i USA, vet att han inte alls är lika skadebenägen som när han flyttade dit, samt inser att ålder bara är en siffra.
Som ni kanske förstår av mina ordval och betoningar på de två kategorierna ovan så står jag fullt på Ljungbergs sida i kategori B och inte hos belackarna i kategori A.
När Ljungberg valde att dra iväg till USA var han på väg utför, skadebenägen och smått hånad i ett hackande West Ham samtidigt som han tackade för sig i landslaget efter ett misslyckat EM 2008. USA, med storsatsande klubben Seattle Sounders, blev chansen till att få pröva något nytt och komma ifrån det hårda brittiska pressdrevet och trycket från fansen. Resultatet? En Ljungberg som tog tid att rehabilitera gamla skador, få spela utan press samt bygga upp den spelglädje som verkade saknas i slutet av senaste Europasejouren.
Fredrik Ljungberg är bara 33 år. 33! Är det gammalt i dagens fotbollsvärld (och värld i övrigt för den delen) där fysiken blir allt bättre för professionella idrottare? Icke. Pavel Nedved dribblade runt i Serie A när han var 36, varför skulle inte Ljungberg kunna göra detsamma på någon av Skottlands gräsmattor när han är tre år yngre?
Man kan inte annat än önska den gamle Halmstadsspelaren lycka till. Och vem vet, kanske suget för landslaget också återvänder? Då tror jag vi får se en petad Christian Wilhelmsson som inte gjort någon glad på senare tid i landslagssammanhang..
—
Närmast väntar ett spännande handbolls-VM på hemmaplan med start den 13:e januari, något jag hoppas ni alla kommer att bänka er vid.
Gott nytt sportår så hörs vi framöver!
Många sportsträngar på lyran
Svenskt såväl som internationellt
Sportveckan som gått har varit väldigt positiv med svenska ögon sett. Bland annat tog Björn Ferry hem sprinten och Therese Alshammar tog sitt tionde kortbane-guld, vilket innebar tangering av nuvarande medaljrekordet på kortbana i världen, 10 stycken.
Sist men inte minst vill jag lyfta fram dagens seger för Sverige över Rumänien i damhandbollens semifinal. Vid slutsignalen stod siffrorna 23-25 i Sveriges favör och den historiska första finalplatsen var ett faktum. Imponerande är bara förnamnet och hur det än går i finalen mot motståndarna Norge har tjejerna gjort en strålande insats mästerskapet igenom.
—
I övrigt har Champions League-lottningen till åttondelsfinalerna i mars nästa år ägt rum:
Milan-Tottenham – Målas av Aftonbladet upp som ett supermöte mellan Zlatan och Gareth Bale. Själv ser jag det mer som ett möte mellan två av Europas just nu starkaste lag, inte mellan två spelare i sig även om båda varit tongivande för sina lag. Milans beroende av Zlatan är dock starkare än Tottenhams beroende av Bale. Lägger Spurs fokus på att plocka bort Zlatan är mycket vunnet för deras del. Tips: Tottenham vidare.
FC Köpenhamn-Chelsea – David mot Goliat, uppstickaren mot veteranen. Ytterst svårtippad historia med tanke på FCK:s inspirerande uppvisningar i Europaspelet och att Chelseas form darrat betänkligt på senare tid. Dock har Chelsea tid på sig att slipa formen tills det är dags. Tips: Chelsea gnetar sig vidare efter förlängning.
Inter-Bayern München – Fjolårets finalkombatanter möts denna gång på ett tidigt plan. Ingen av dem har imponerat storslaget under året och bataljen blir troligen hyfsat jämn. Bayern lär dock frusta av revanschlusta på ett sätt som Inter kan få svårt att stå emot denna säsong.
Tips: Bayern vidare.
Arsenal-Barcelona – En uppvisning i offensiv fotboll vankas mellan två lag som båda går starkt i ligaspelet. Arsenal kan mycket väl skrälla, men känslan är att Barcelona brinner än mer detta år efter det snöpliga uttåget på målsnöret förra året. Tips: Barcelona vidare.
Lyon-Real Madrid – Real påstås av vissa skakas av interna stridigheter, vilket om det är sant självklart kan påverka spelet i övrigt. Dock ska man lära sig att ta den typen av rykten med en nypa salt och ett Lyon som är hyfsat ojämnt kommer förmodligen inte klara av Real.
Tips: Real Madrid vidare.
Marseille-Manchester United – Kalla mig tråkig, men jag kan inte se att Marseille mäktar med att slå ut United. Om The Red Devils nuvarande goda formen fortsätter in i mars är Marseille chanslösa. Tips: Manchester United vidare.
Valencia-Schalke 04 – Två ganska jämnstarka lag, men det känns som att det kommer att bli Schalkes år nästa år gällande denna kamp i första hand. Förvisso har Schalkes ligaspel lämnat övrigt att önska, men i Europa har laget gått utmärkt. De vann sin grupp före Lyon och kommer gå in i matchen stärkta med stor optimism. Tips: Schalke 04 vidare.
Shakhtar Donetsk-Roma – Förvisso vann Shakhtar Euro-cupen (eller UEFA-cupen som det hette förr) för två år sedan mot ett dåtida starkt Werder Bremen, men tiden sedan dess har gått och deras stora framgångar hittills i årets CL (de vann sin grupp framför Arsenal) går troligen mot sitt slut. Tips: Roma vidare.
Sammanfattningsvis har jag alltså inga jätteskrällar, mer än om man vill se tron på Tottenhams och Schalkes chanser som uppseendeväckande.
Om det blir något mer inlägg innan jul återstår att se, god jul så länge!
//Björkman
Nya tider
Välkomna!
Jag skulle kunna ägna detta första inlägg till att göra en jättelång beskrivning av mig själv som person, men det vore att utnyttja utrymmet fel. För er som inte känner mig kommer personligheten snarare växa fram.
En kortare presentation med fokus på idrottssidan ska ni dock få som introduktion:
Richard Björkman heter jag och föddes en tidig morgon på det glada 80-talet, närmare bestämt den 28:e augusti 1986. Uppvuxen i Romelanda där de barn som inte sysslade med sport, främst spelandes fotboll i den lokala föreningen Romelanda UF, kunde betraktas som närmast konstiga. Eftersom mitt sportintresse inte föddes på allvar förrän år 2000 kan ni lista ut rätt snabbt att jag tillhörde det fåtalet ”rebeller” som inte ingick i varken Romelanda UF eller den andra större föreningen Lysegårdens Golfklubb. Föga överraskande var heller inte idrott det ämne som låg högst på mina listor i skolan.
Åren gick dock framåt och 2000-talets första sommar träffade jag en ny vän vid namn Erik. Erik introducerade mig för spelet Championship Manager (nuvarande Football Manager) och efter en halv semesters skepsis så blev jag till slut mer och mer såld på själva spelet och följaktligen exploderade också ett starkt fotbollsintresse fram. Som om det inte vore nog hade jag när gymnasiet nåtts också tagit grönt kort i Lysegårdens Golfklubb samt haft en småusel handbollskarriär i Kungälvs HK under ett par år. Till och med skolidrotten var kul (så länge man slapp springa flera tusen meter iallafall).
Så står man då här idag, lite drygt tio år efter sportintressets födsel, och pluggar Mediekommunikationsvetenskap med idrottsinriktning och har dessutom fått förtroendet att skriva i studenttidningens sportblogg. Tiderna förändras sannerligen.
Mitt huvudintresse går föga överraskande i fotbollens tecken, men även andra sporter kommer att beröras såklart under den tid jag finns här och ger min syn på saker och ting.
Väl mött i kommande inlägg och trevlig Lucia!
//Richard Björkman
En iskall natt på väg mot Faluns hoppbackar
En svensk blir assisterande fystränare i Arsenal
Sportblogg: Snart tränas Fabregas och de andra spelarna i Arsenal av en svensk.
En svensk blir assisterande fystränare i Arsenal, Marcus Svensson heter han. Marcus fick jobbet i tuff konkurrens. Det var hela 376 personer från hela världen som sökte tjänsten.
Marcus Svensson är trettiotre år och flyttade till England när han var tjugo. Marcus började som tränare i Derby. Sedan dess har han jobbat i klubbar som Preston, Rochdale och Notts County (”Svennis” gamla klubb). Nu får han som sagt ta ett rejält kliv upp och bli tränare för en av Englands största klubbar.
Brage-kollen
Sportblogg: Brage-kollen
Brage har blandat och gett senast som Kelen gjorde Brage-kollen. Då hade Brage förlorat med 2-3 mot IFK Norrköping. Brage har spelat sju matcher sen dess och på dessa har man vunnit tre matcher (mot Öster Hammarby och Väsby), spelat en oavgjord (mot Jönköping Södra) och förlorat två stycken (mot Assyriska, Degerfors och Ljungskile). Detta gör att Brage ligger risigt till. Man ligger fortfarande på elfteplats i tabellen, me nu har man bara två poäng ner till första kvalplats för nedflyttning. Nästa match för Brage är borta mot tvåan Syrianska. Tufft motsånd väntar…
Boom Boom Pontus Wernblom
Sportblogg: Pontus Wernblom avgjorde för Sverige mot Ungern
Det var en härlig vinst igår och en härlig stämning på läktarna. Jag var på plats på Råsunda för att se stjärnor som Zlatan och Toivonen bland annat. Inför matchstart var det bra drag på publiken då man fick höra ”In med bollen i mål” utan någon bakgrundsmusik, bara sång från publiken. Det var mäktigt!
Matchen började trevande för Sverige där ungrarna stängde igen våra uppspel på mittplan så det blev mest spel i backlinjen. Ibland drällde våra kära backar med bollen så det uppstod några farliga lägen för ungrarna . Det kunde ha varit så att Ungern fått in både ett eller två mål på grund av det.
Sverige var i alla fall inte helt ofarliga i första halvlek trots trevande spel. Zlatan hade två jättemöjligheter i första halvlek, båda med öppet mål så det var bara att raka in dem, men Zlatan missade. Bajrami hade också ett bra läge men missade även han. Det blev till och med så illa att Sverige blev tvungna att göra ett tidigt byte en dryg halvtimme in i matchen då Anders Svensson fick utgå på grund av en lårskada. In kom Kim Källström och fick den speltid han så länge velat ha.
I halvtid fick Isaksson utgå på grund av en ljumskskada och in kom istället FC Köpenhamn- målvakten, Johan Wiland. Det kan vara så att Isaksson missar nästa match mot San Marino på tisdag som spelas i Malmö.
I andra halvlek vände Sverige på steken. Sverige inledde piggt. Det avvaktande och tröga anfallspelet i första halvlek hade förvandlats till ett snabbt och fantasirikt passningsspel. Sverige släppte bollen fortare och fick på så sätt bättre snurr på Ungern. De fina vrickpassningar som Sverige körde med öppnade upp ytor bakom Ungerns backlinje att löpa i. En som inte bara stod för vrickpassningar utan också makalöst precisa långbollar som hans lagkamrater bara kunde ta ner på foten var Kim Källström. Vilken känslig vänsterfot han har! Jag menar att Hamrén borde starta med Kim och Wernblom och peta Anders Svensson i nästa match.
Sverige hade som sagt fått kontroll på spelet och då började man skapa flera heta målchanser också. Toivonen hade ett jätteläge, liknande ett av de lägen som Zlatan hade i första halvlek där det var öppet mål och det var bara sätta in bollen med bredsidan, men Toivonen missade. Mitt i allt det fick man göra ytterligare ett byte. Johan Elmander skallade ihop med en ungrare alldelles i början av andra halvlek och fick därför utgå. Detta betydde att Sverige hade tvingats till att göra tre byten innan 50 minuter hade spelats. Efter att alla Sveriges byten var gjorda så satt man och var rädd varje gång som någon svensk låg nere på marken och såg ut att vara skadad för det skulle betyda att vi skulle ha spelat med en man mindre i de resterande 40 minuterna som återstod av matchen, vilket är en ganska lång tid. Fast bytena hade en positiv effekt. Sebastian Larsson kom in istället för Johan Elmander och det var han som slog det inlägg som Pontus Wenblom i den 51:a minuten nickade i mål i målvaktens vänstra hörn. Detta var Wernbloms första landslagsmål i A-laget. Fast det var inte slut på det roliga. I den 73:e minuten slog Kim Källström en hörna som Wernblom nådde högst på och nickade i ribban. Då trodde man att det var över på den målchansen. Men icke, bollen studsade på Wernbloms fötter när den dök ner från ribban så Wernblom kunde bara stå där och kalla sig för turgubbe när bollen slank in i mål.
Den resterande delen av matchen kontrollerade Sverige och ungrarna hade inte alls något att säga till om tills slutsignalen ljöd. En seger var i hamn och den första segern för tränare Erik Hamrén i hans första tävlingslandskamp för Sverige var inkasserad.
Vem vinner och vem förlorar i Zlatan-affären?
Sportblogg: Vem vinner och vem förlorar i Zlatan-affären?
Nu har då Zlatan återvänt till Italien och det är dags att använda Zlatans italienska smeknamn ”Ibra” igen. Zlatan har inte bara återvänt till Italien utan han har också återvänt till Milano. Fast nu tog det stopp i likheter mellan hans förra vistelse i Italien och Milano. Denna gången finns det en stor förändring. Zlatan kommer inte spela för sin gamla klubb Inter, utan för konkurrenten Milan. Milan är en klubb som inte vunnit något stort sedan sin Champions League- titel 2007, medan Inter tog trippeln förra säsongen då man vann ligan, cupen och Champions League.
Då är frågan, vad får Zlatans flytt till Milan från Barcelona för konsekvenser för Zlatan himself, Milan, Barcelona och det svenska landslaget?
Lite punkter kommer jag ta upp nu. Vi börjar med Zlatan.
ZLATAN
Det Zlatan tjänar på att komma till Milan är att han är nummer ett i klubben. Milans president Silvio Berlusconi har velat ha Zlatan i sitt lag under lång tid, ända sedan den tiden då Zlatan spelade i Ajax, vilket är ett bra tecken på att Milan verkligen vill ha honom och därför ger han speltid. Milan har till och med sagt att man ska bygga laget runt honom, vilket Zlatan gillar för då får han stå i centrum och det är då som han presterar som bäst. Detta gjorde han inte i Barca då han allt som oftast fick sitta på bänken och han tappade spelglädjen. Mycket på grund av en tränare som inte ville ha honom, alltså Pep Guardiola. På denna front har Zlatan tjänat på att gå till Milan då han får det bättre med det sociala umgänget då han har en tränare som tror på honom och hans nya lagkamrater höjer sig en nivå bara för att Zlatan är med i laget. Samtidigt har han en klubbledning i Milan som agerar och har efter Zlatans flytt värvat Robinho vilket kommer höja spelglädjen hos Zlatan då han i det offensiva spelet får spela med tekniska och bollskickliga spelare som Ronaldinho, Pato och Robinho. Zlatan får även spela som central anfallare i ett tremannaanfall vilket han trivs bäst med.
En sak som Zlatan förlorar på i och med denna flytt är att hans chanser för att vinna Champions League, den titeln som han så gärna vill nå, minskar. Milan är en större klubb historiskt sett gentemot Barcelona, ja, men på senare tid har Barcelona haft fler framgångar än vad Milan haft i Champions League och med den trupp som Milan har gentemot Barcelona så kommer det sannolikt inte bli någon förändring denna säsongen heller. Milan har nu skaffat sig en bra offensiv med Zlatan, Ronaldinho, Pato och Robinho men som inte räcker till gentemot Barcas offensiv med Iniesta- Villa- Messi. Större skillnader mellan lagen finns i de resterande platserna av lagen, det vill säga målvakterna, försvaret och mittfältet. Milans målvakt Abbiati har varit väldigt skadedrabbad de senaste åren samtidigt som Valdes i Barca både har varit med och vunnit EM och VM med Spanien. I försvaret har Milan ett utroppstecken i Thiago Silva men i övrigt ser det tunt ut då man har åldersdigra spelare som Nesta och Zambrotta i laget som har sett sina bästa matcher. Milans försvar står sig alltså tunt gentemot Barca då Barca har exempelvis Puyol, Pique och Dani Alves att tillgå. Milans mittfält är milslånga vägar ifrån Barcas världsklassmittfält. I Milan finns för det mesta bara rivjärn som Massimo Ambrossini och Gennaro Gattuso. Den enda som skulle kunna slå sådana smörpass á la Xavi eller Iniesta är Pirlo, men då får han hålla sig skadefri om Milan ska ha någon chans att nå till de högsta höjderna. Nu kanske det är någon som rynkar på pannan och undrar ”Vad är det han säger? Ronaldinho kan också slå sådana smörpass som Xavi och Iniesta”. Jag håller med om det. Det är bara det att jag räknar honom som anfallare.
Plus för Zlatan är att han kommer till en klubb som hungrar efter framgångar, precis som Zlatan gör. Minus är att han kommer till en klubb som har många spelare över 30-strecket och de har sett sina bästa dagar sägs det.
MILAN
Milan tjänar på denna affär då man rent kostnadsmässigt behövde betala en liten summa fotbollsmässigt sett (226 miljoner), detta eftersom Barca ville bli av med Zlatan så fort som möjligt. Det var en bra tidpunkt att göra en affär med andra ord. Zlatans tröja kommer även inbringa många stålar till klubbkassan i och med souvenirer. Samtidigt får man med Zlatan ett slagkraftigare anfall som kan konkurrera i Champions League på ett förmodat schysst sätt.
Det kan i och för sig vara dåligt för Milan att Zlatan kommer då någon forward känner sig tvingad att lämna på grund av för lite speltid, såsom Klaas- Jan Huntelaar som flyttat i dagarna till Schalke 04 där han får spela med den spanske stjärnspelaren, Raúl.
BARCELONA
Barcelona både förlorar och tjänar på affären. Man förlorar på så sätt att man går 400 miljoner back då man säljer Zlatan för 225 miljoner vilken man köpte för 660 miljoner förra året. Samtidigt lät man Samuel Etoo gå i en bytesaffär mellan Barceolna och Inter angående Zlatan- övergången vid en tidpunkt då Etoo var värd 250 miljoner. Inte bra för en klubb som gick 720 miljoner back förra året.
Det som Barcelona tjänar på är att man nu bara kan fokusera sig på själva spelet och slippa alla de intriger som varit angående Zlatan och hans stormiga agent, Mino Raiola.
SVENSKA LANDSLAGET
Nu kommer Zlatan få mycket speltid och spela med tekniska och finurliga spelare som Zlatan gillar vilket ger honom den spelglädje som han inte haft på senare tid. För landslaget är detta bra för då får man en motiverad spelare till sitt lag som känner för att spela fotboll.
That’s it
Manchester United vann Community Shield
Manchester United vann Community Shield efter att man i söndags besegrade regerande Premier League- och FA- cup-mästarna Chelsea. Matchen slutade 3-1.
Matchbilden i första halvlek var mest spel på mittplan, men efter att rivjärnet Paul Scholes slagit en patenterad passning till en löpande Wayne Rooney som visade finess och lurade John Terry med en låg passning snett- inåt- bakåt där ecuadorianen Antonio Valencia kom framrusande och kallt placerade in bollen till höger om Chelseas målvakt, Hilario.
I halvtid kom nyförvärvet från den mexikanska klubben Chivas Guadalajara, Javier Hernandez, in från Uniteds avbytarbänk och började röra om i Chelseas backlinje. Javier Hernandez blev i och med sitt inhopp den förste mexikanen som har spelat för Manchester United och blev också den förste mexikanske målskytten för samma klubb då han på ett spektakulärt sätt först sköt sig i huvudet vars träff på pannan gjorde så att bollen gick in i mål.
Salomon Kalou reducerade i den 82:a minuten efter en stunds pressande mot United- målet. Efter målet trodde man att London-laget skulle kunna hålla uppe sin press och ta sig närmre och kvittera, men så blev det inte utan Dimitar Berbatov tog sig fram mot Chelsea-målet och avslutade med en snygg lobb över en framrusande Hilario i Chelsea- målet.
Segern för Manchester United betydde att United tog sin tredje Community Shield- titel på fyra år. Det är bara Chelsea som smög däremellan och vann förra året, mot just Manchester United. De tidigare tre mötena mellan dessa två lag har avgjorts på straffar, men så blev det ju inte denna gång.
I helgen startar Premier League. Chelsea inleder på lördag mot West Bromwich medan Manchester United tar sig an nykomlingen Newcastle nästa måndag.
Brage bjöd inte på en ny överraskning
Sportblogg: Brage bjöd inte på en ny överraskning
I söndags var det Brages tur att ta emot serieledarna IFK Norrköping när dessa gästade Domnarsvallen. Med tanke på att Brage vann över Hammarby i våras så fanns förhoppningar om att en ny skräll skulle kunna vara på gång. Så blev det dock inte. Brage fick samma svåra utgångsläge som mot FC Trollhättan i förra matchen och låg under med 0-3 efter 58 minuter efter två mål av Shptetim Hassani och ett av brassen Bruno Santos. Ännu en gång var Brage tvungna att hämta upp ett 0-3- underläge till minst oavgjort.
I den 71:a matchminuten började jakten då Vyacheslav Jevtushenko satte bollen i mål. Bara fyra minuter senare fick Vyacheslav Jevtushenko sällskap i målprotokollet efter att Magnus Tappert gjort Brages andra reduceringsmål. Trots ett tappert försök av Brage i slutskedet av matchen så kom man inte längre än till förlust, 2-3, och säsongens andra förlust hemma på Domnarsvallen.
Nästa match för Brage blir på söndag borta mot Assyriska i Södertälje.
Söndagen den 1 augusti 2010
IK Brage- IFK Norrköping 2-3
Målskyttar för Brage: Vyacheslav Jevtushenko, Magnus Tappert.
Placering för Brage efter denna match: 11
Två ”Madristas” tar färväl
Två ”Madristas” tar färväl
Båda har vunnit fem spanska ligatitlar och tre Champions League-titlar med Real Madrid. Båda har förknippats med Real Madrid under lång tid. Men nu är den epoken över. De två trotjänarna Guti och Raúl lämnar Real Madrid.
Det var i söndags som Guti under en presskonferens meddelade att han skulle sluta i den klubb där hans karriär började. Turkiska Besiktas var intresserade av hans tjänster. Guti var på presskonferensen förtegen om detta rykte och kunde inte avslöja mer än att han förhandlade med Besiktas. Inget var klart. Fast på måndagen byttes hans vita tröja i Real Madrid ut till en svart-vit Besiktas-tröja då han skrev på ett tvåårskontrakt med Istanbul-klubben. Besiktas slutade på en fjärdeplats i ligan förra säsongen, hela 11 poäng bakom den överraskande segraren Bursaspor.
I Besiktas kommer Guti att återförenas med en av sina tidigare tränare i Real Madrid, tysken Bernd Schuster.
Guti kom till Real Madrid när han var åtta år och debuterade i Reals A- lag 1995, vid en tidpunkt då Guti var 18 år. Sedan dess har Guti spelat 542 matcher och gjort 77 mål under hans 15 år i Real Madrids A-lag. Guti var även med och vann fem spanska ligatitlar och tre Champions League-titlar under dessa femton åren. Sammanlagt stannade Guti 25 år i Real Madrids organisation, både ungdomslag och A-lag inräknat. Med tanke på detta har han fått epitetet ”en äkta madrista”.
En annan”Madrista” som också sa adiós till Real Madrid under söndagen var Raúl. Raúl har varit en spelare som förknippats med Real Madrid under flera säsonger sedan han debuterade för ”Los Blancos” A-lag 1994, och har hunnit med en hel del sen dess. Eller vad sägs om att vara den enda som har gjort flest mål för Real Madrid och det spanska landslaget någonsin, och att även ha gjort flest mål i UEFA-sammanhang? Raúl var också med och vann fem spanska ligatitlar och tre Champions League-titlar med Real Madrid, precis som Guti.
Nu säger Raúl ”Hallo Deutschland” eftersom hans nya klubbadress blir tyska Schalke 04.
Fotnot: Raúl spelade inte hela sin karriär i Real Madrid. Han började sin karriär i konkurrentklubben Atlético Madrid och stannade där i två år innan sejouren i Real Madrid.
Brage har kommit halvvägs
Brage har kommit halvvägs
Halva Superettan har spelats och det i en situation där Brage vid skrivande stund ligger på en elfteplats med 24 poäng. Leder gör IFK Norrköping med 34 poäng. Som jumbo finns FC Trollhättan, det lag som Brage mötte på Domnarsvallen i våras i sin första hemmamatch i Superettan på fem år i en förhållandevis tråkig och torftig 0-0- match. Men efter det bytte Brage skepnad och imponerade med överraskande resultat och skrällar. Eller vad sägs om 2-2 mot Assyriska? Eller en 1-0 seger på bortaplan mot Stockholmslaget och SM-guldvinnaren från 2001, Hammarby IF? I matchen mot Hammarby fick Mattias Wiklöf ta på sig matchhjälterollen redan i den tolfte minuten då han slog hål på Hammarbys nolla och inkasserade en förlust för Söders pågar.
I den sjunde omgången låg även Brage på en tredjeplats. Inte fy skam det att uppnå en sådan placering som nykomling.
Efter detta har formen dalat och man återfinns numera som sagt på en elfteplats. Men tilläggas kan göras att Brage var obesegrade på hemmaplan ända fram till den sjuttonde omgången och den nionde matchen på hemmaplan då GIF Sundsvall blev för svåra och norrlänningarna vann med 3-2.
En svår skada har även drabbat Brage. Det var i Brages tredje match för säsongen den 24 april borta mot IFK Norrköping som man olyckligtvis fick sin ordinarie mittfältare Andreas Hedlund skadad. Andreas åkte på en otäck tackling av Norrköpings islänning Gunnar Thor Gunnarsson, vilket resulterade i ett brutet ben för Andreas som därmed missar resten av säsongen.
Glädjande nog har nyförvärvet Daniel Åkervall, som kom från Ljungskile inför den här säsongen, övertygat och skjutit in många baljor och ligger för närvarande på tredjeplats i skytteligan med tio mål.
Brage har även fått ett sommarförvärv i Niklas Sandberg. Niklas har spelat allsvensk fotboll i AIK och Helsingborg samt har två landskamper för Sverige på sitt CV. Därmed blir Niklas en av de mest meriterade spelarna genom tiderna i Brage. Den 1 juli blev Niklas spelklar för Brage och den 9 juni fick Niklas för första gången dra på sig den grönvita tröjan i matchen mot Skånelaget Ängelholms FF. Brage vann matchen med 1-0 och det var just Niklas som blev segerskytt. En succédebut med andra ord.
